Fotografen av Eva Rydinger

Fotografen handlar om Vanja som efter sin mors död bryter upp från pojkvän och Stockholm för att flytta tillbaka till sitt barndomshem i Skåne. Där återknyter hon gamla bekantskaper som hjälper henne att se på sin uppväxt i nytt sken samtidigt som hon även knyter nya bekantskaper genom olika fotouppdrag. 

Jag har debatterat med mig själv i flera dagar nu om vad jag egentligen tycker om boken.  Det finns delar jag tycker mycket om och delar jag inte gillar alls. Det jag har kommit fram till är att det jag ogillar till största delen är Vanja,  huvudpersonen,  och det jag gillar mest är allt det andra.  Anledningen till detta är nog att jag på intet sätt kan engagera mig i Vanja. Jag kan inte hitta några som helst beröringspunkter med henne.  Inte ens när vi får "förklaringen" till varför hon är som hon är kan jag känna någon empati eller sympati för henne.  De andra karaktärerna känner jag däremot mycket med, och kanske behövs kontrasten för att det ska funka?  

Jag gillar också själva premissen i boken, hur en kamera kan plocka fram saker vi kanske annars inte skulle se, samtidigt som fotografen själv kan gömma sig bakom den.

Boken är väldigt välskriven och den har många erfarenheter att förmedla och som får mig att fundera,  en perfekt bok att diskutera med andra om. Jag är glad att jag inte la den ifrån mig där i början när "ta i från könet" snacket var då den utvecklades till något mycket mer givande.  Hade kunnat klara mig utan sista kapitlet dock som också drog ned helheten lite, kändes precis som sista kapitlet i Harry Potter,  helt onödigt för historien i övrigt.

Betyg 3/5

Böcker jag läst tidigare av samma författare : det här är författarens debutroman. Ser fram emot att läsa kommande böcker av Eva Rydinger.