Igår träffades vi i den alltid lika trevliga IRL bokcirkeln jag är med i för att diskutera denna vår senaste bok. Sammanfattningsvis var vi ganska besvikna på boken och hade svårt att hitta så mycket krokar att ta tag i att prata om.
Boken handlar om en period i Karin Boyes liv då hon bodde i Berlin. Hon hade det ganska knapert och försörjde sig genom översättningar, noveller till veckotidningar och genom att låta vänner bjuda och betala. Hon genomgår psykoanalys och hon blir förälskad.
Det stora problemet jag har med boken är att den bara flyter på ytan av saker och ting hela tiden. Alla intressanta små smulor som läggs ut förblir liggande utan att tillvaratas. Kanske är det så att man bör vara väl insatt i Boye för att kunna uppskatta boken ordentligt, själv hade jag bara läst enstaka dikter innan och i princip ingenting om henne som person annat än att hon tog sitt eget liv.
Språket i boken är vackert och poetiskt, jag blir sugen på att läsa något mer av Kolterjahn. I cirkeln spekulerade vi om boken kanske blivit bättre och fått ett annat liv och djup om Boyes egna texter och ord fått ta plats ibland. För hur vackert språk den än har och hur njutbar den än var att läsa så lämnar boken mig förvånansvärt oberörd.
Betyg 3/5 (1 poäng enbart för språket)
Böcker jag läst tidigare av samma författare : det här är den första boken jag läser av Jessica Kolterjahn
